Det svartnade för ögonen

Tog tåget till Sundsvall, skulle stanna ett dygn. Lämnade träningskläderna hemma. Men på Fredsgatan fanns elitorienterarna från Mora som skulle springa SOK:s vintercup på kvällen. Kul tänkte jag som är en gammal "ursokare". Ingrid W N plockade ihop utrustning till mig, bl.a en nyinköpt, laddad pannlampa av fin kvalitet och en tumkompass.
Denna mörka hårt blåsiga kväll gick vi 750m uppför berget till start rakt ut i vildmarken. Det blåste så hårt att kartorna gick inte att lägga ut, utan en i taget fick ta sin. Jag väntade på att vi skulle ställa upp för start då plötsligt en röst sa, " nu har ni startat" och alla rusade iväg mot första kontrollen. Etappen kallades " Gå på grund" kartan var ett grundmaterial i skala 1:5000, men man behöver inte fatta så mycket om man ska hänga. Över ris, stenar och stubbar med en piskande vind, minst kuling drog vi fram i mellan träden i skenet av pannlamporna. Plötsligt sa en kille till mig, "nu slocknar din lampa snart, gå rakt fram här så kommer du på en stig du kan följa tillbaka. Och då svartnade det. Kolmörkt långt uppe i skogen, jag stod stilla medan de andra pannlamporna rörde sig längre och längre bort. Trodde att ögonen efter en stund skulle anpassa sig till mörkret, men det blev ingen skillnad. Gick i riktning mot stigen, grenar piskade i ansiktet, stenar, stubbar och ris låg ivägen jag snubblade gång på gång. Ingen stig, måste vända om, klätta uppför. Undrade om min sista stund var kommen, förstod att skallgången skulle dröja. Klättrade och kämpade kom fram på en stor kraftledningsgata och såg ljusen från Sidsjöbodarna. Vilken lättnad!!!Nu var det bara att följa ledningen nerför, sen hittar jag. Det var inte lätt att ta sig fram men till slut var jag räddad från mörkrets makter.